'

alltså seriöst, hur jävla pantad kan en kille bli.
vart går gränsen? och hur mycket energi orkar
vissa lägga ner på att försöka få en att tro saker?
och hur jävla roligt är det egentligen,
i slutändan, om någon skulle bli sårad. era jävla miffon!
fy fan för sånna här personer, skärpning!
på den här sorten finns det nog ingen gräns.
världen är så liten och allt blir så mycket roligare då!
--

Nu har jag varit nere i Funäs med Pernilla & Rikard en sväng käkade på loftet och sådär. Nu försöker jag få Rikard att vilja åka på söndagsklubb, men det verkar inte gå så bra för mig. Men jag brukar ju lyckas tillslut. Jaja, jag är sjukt öl sugen iaf så nånting blir det, vad det får man se. Precis vad jag ska göra nu förresten, gå in till Frida, överlägga lite och dricka en öl!

Emelie har försökt lära mig en sak här i livet: Hämden är ljuv!
Och jag har försökt att lära henne en sak: Du ska behandla andra så som du vill bli behandlad själv!
Men frågan är nu; Vem av oss har rätt egentligen? Vilket är det bästa alternativet. Och vad vinner man på att antingen hämnas? Eller att lägga ner och skita i allt? Försök komma på det rätta svaret. Kanske det är jag som är för snäll och alltid ska se alla bra saker hos folk och alltid hoppas att dom faktiskt är bra egentligen? Och att dom faktiskt kan bättra sig? Och att man faktiskt kan lita på allt och alla. Haha! Det är ju så jag är, buhu. Kan nån ge mig lite ondska.

dagens dilemma.

puss!